Kärnvapeninspektion i Devonport

Vid 23-tiden fredagen 15 november tog jag och Elisa från Trident Ploughshares oss in i en kärnvapenubåt i Devonport i sydvästra England.
Därefter satte vi igång brandalarmet och informerade arbetare och säkerhetspersonal om att "Trident" ubåtarna är olagliga enligt
internationell lag. Trident Ploughshares är en organisation som sedan 1998 kämpar mot Storbritanniens kärnvapenubåtar genom direkt aktion. Storbritannien har fyra kärnvapenubåtar av typen Trident, som tillsammans har en kapacitet motsvarande över 1000 Hiroshima-bomber. I mars i år hotade Storbritanniens försvarsminister George Hoon att använda kärnvapen mot Irak. En av dessa Trident-ubåtar, "Vanguard" (betyder ungefär "i frontlinjen") är sedan i februari i år i Devonports skeppsvarv i sydvästra England. Där genomgår den en grundlig översyn och den atomdrivna motorn fylls på med radioaktivt bränsle.

14-19 november har Trident Ploughshares haft ett aktionsläger i Devonport för att genom blockader, inspektioner och andra aktioner försöka sätta stopp för fortsatt använding av Vanguard. Storbritannien tar efter USA, den regering som hetsar mest för ett krig mot Irak, pga påstådda massförstörelsevapen. Samtidigt ignorerar de Haagdomstolens utlåtande från 1996 att kärnvapen generellt är olagliga, samt att de enligt det trettio år gamla Ickespridningsavtalet för länge sen skulle påbörjat en nedrustning.

Elisa och jag bestämde oss för att, liksom vapeninspektörerna i Irak, göra en inspektion av massförstörelsevapen i Devonport. Halv tio i fredags kväll tog vi oss från lägerplatsen till varvet, med två bultsaxar i ryggsäcken (ifall
grindarna skulle vara låsta). Efter en stunds irrande i taggbuskar utanför staketet hittade vi ett lämpligt ställe att ta oss in. Vi la en presenning över taggarna högst upp på staketet och klättrade mödosamt över. Därefter hoppade vi över ett plank och gick med bultande hjärtan mot ubåten. Det var en promenad på säkert 300 meter, förbi en tennisplan, några hus och andra skeppsdockor. Inga vakter eller poliser gick att se så långt ögat nådde och de få människor som passerade verkade inte lägga märke till oss. Till sist såg vi ubåten, över hundra meter lång och täckt av byggnadsställningar och presenningar. Runt om dockan var en sista avspärrning, och bultsaxarna kom väl till pass för att göra en liten dörr.

En landgång ledde ut till ubåten och vi gick ombord. Väl inne gick vi runt inne i kontrolltornet och var på däck och såg öppningarna för kärnvapenmissilerna. Vi bestämde oss för att sätta igång brandlarmet. Den första larmknappen vi testade funkade inte, så vi gick till andra sidan av ubåten och testade en till. Den funkade, men ingen kom på ett par minuter, så vi tryckte på ytterligare en. Då började arbetare klättra upp från en stege från ubåten just där vi stod. Vi sa vilka vi var och att Tridentubåten stred mot internationell lag, men de brydde sig inte nämnvärt utan gick mot fikarummet.

Efter ytterligare några minuter kom säkerhetspersonal och eskorterade oss till kontoret, alldeles bredvid ubåten. Väggarna var täckta av elektriska kopplingsscheman för kärnvapenmissiler och andra saker jag inte förstod. Säkerhetspersonalen bjöd mej och Elisa på te och vi satt och småpratade tills polisen kom. Ingen hade sett oss ta oss in, men som bevismaterial tog de våra två bultsaxar och "Nuclear weapons for beginners", ett informationshäfte som Elisa tagit med sig.
Efter två och ett halvt dygn i häkte togs vi till rättegångsförhandlingar, och om en månad kommer de att sätta ett rättegångsdatum för oss.

Se även Trident Ploughshares hemsida, www.trident-ploughshares.org

/Petter