Frågor och svar

Vad är fel med den Svenska Vapenexporten?

Världen blir en osäkrare plats för varje vapen som tillförs den. Sveriges export bidrar till en eskalering av konflikter och en ökad militarisering. Det bästa försvaret är en rättvis världsordning.

Världens länder lägger varje år ner hutlösa summor pengar på militära utgifter, samtidigt som tusentals dör av undernäring och saknar tillgång till grundläggande sjukvård. Mer energi borde satsas på att utveckla icke-våldsliga konfliktlösningsmetoder.

Vapenexport står i motsättning till de Svenska utrikespolitiska målen och strategierna för global utveckling. Exporten skadar vidare Sveriges trovärdighet i fredspolitiken. Det är omöjligt att vara både vapenhandlare och fredskämpe.

De svenska riktlinjerna för vapenexport följs inte samtidigt som olika samarbetsavtal luckrar upp de på pappret restriktiva lagarna. Vapenaffärerna behöver vara offentliga och öppna för kritik, samtidigt som liberaliseringen av regelverket måste förhindras.

Varför säljer Sverige vapen?

Utgångspunkten i lagarna är att vapenexport anses ha en säkerhets- och försvarspolitisk betydelse för Sverige. Det innebär att Sveriges regering och myndigheter aktivt ska hjälpa industrin att marknadsföra och sälja vapen utomlands.

Den påstådda ”nödvändigheten” av att exportera vapen påverkar naturligtvis hur reglerna kring vapenexporten tolkas och de tillstånd för export som ges. Enligt reglerna ”bör” Sverige inte exportera vapen till länder som är i krig eller begår människorättskränkningar, men vi kan göra det om det är ”säkerhetspolitiskt önskvärt”. Under 2006 exporterade Sverige vapen för 1,2 miljarder kr till diktaturer.

Hur kan Sverige sälja vapen till länder i krig och som begår brott mot mänskliga rättigheter, trots att det bryter mot riktlinjerna?

När en affär godkänns gör ISP en totalbedömning av alla riktlinjer och kriterier som finns i de svenska lagarna. Alla kriterier behöver därför inte vara uppfyllda för att en försäljning ska godkännas, så länge totalbedömningen lutar åt en försäljning. I riktlinjerna står det tex att försäljning kan ske om det är ”säkerhetspolitiskt önskvärt” för Sverige och ISP kan ta beslutet att det är det att sälja vapen till krig och människorättsbrott.

Vad menas med ”säkerhetspolitiskt önskvärt” och vem bestämmer det?

Det är i slutändan ISP som bestämmer när det är säkerhetspolitiskt önskvärt att sälja vapen.

Några exempel:

Vid USAs invation av Irak uttalade sveriges regering att detta stred mot folkrätten. Samtidigt konstaterade regeringen att den säkerhetspolitiska kopplingen med USA var väldigt viktig, bl.a. pga att den svenska försvarsmakten är beroende av USA (50% av komponenterna till Gripen kommer tex från USA). Sverige skrev därför, tre månader efter invationen, under ett speciellt samarbetsavtal kring krigsmaterial med USA. Våra ”goda relationer” med USA var alltså så säkerhetspolitiskt önskvärda att vi kunde ha överseende med att landets agerande stred mot folkrätten.

Eftersom det ligger i Sveriges intresse att tex sjövägar skyddas, därför kan marin utrustning säljas till Förenade Arabemiraten och Indonesien, trots att dessa länder kanske inte skulle få köpa andra vapen. Man räknar med att de vapen som säljs inte kan användas i de människorättsbrott som landet begår.

Till Brasilien får övervakningssystemet Erie Eye säljas med motiveringen att det kommer användas för att hindra narkotikasmugglingen.

Vad är Sveriges "Politik för global utveckling"?

Sveriges riksdag beslutade 2003 att all svensk politik - inte bara biståndet - ska bidra till att gynna en hållbar och rättvis utveckling för världen; ett initiativ som kallas "Politik för Global Utveckling". Trots vackra ord går de verkliga besluten ofta rakt emot detta, speciellt inom områden där det finns svenska egenintressen, såsom vapenexport och handelspolitik. Flera svenska organisationer har gjort en genomgång av hur väl Sverige lever upp till målen i Politik för Global Utveckling, ett dokumenten som du kan läsa här.

Om inte Sverige exporterar vapen kommer någon annan ändå att göra det

Det går inte att försvara en oetisk handling med att andra skulle kunna agera lika oetiskt; alla måste ta ansvar för sina egna handlingar. Delar av exporten står dessutom i strid med vårt eget regelverk. Genom att sluta exportera dessa vapen skulle Sverige kunna vara en förebild för fred och nedrustning och på så sätt öka sin trovärdigheten som neutral och fredlig stat.

Vem ansvarar för vapenexporten?

Alla vi människor har ett eget ansvar för våra handlingar, en skyldighet att tänka kritiskt och ta egna beslut. Vi kan inte lämna över detta till andra personer eller instanser. Som medborgare har vi därför en skyldighet att protestera mot orättvisor och ingripa om felaktigheter pågår i vårt namn. Företag som tillverkar vapen måste på samma sätt ta eget ansvar för vart de vapen de tillverkar hamnar och hur vapnen kommer att användas.

Svenska vapen har bevisligen hamnat hos länder som är i krig och som begår övergrepp mot mänskliga rättigheter, trots att detta bryter mot Sveriges regler för vapenexport. Enligt reglerna får vapen i princip säljas endast om de inte kommer att användas, medan vapen självklart köps just för att användas. Vapentillverkare kan inte lägga tilltro till en statlig kontroll som inte fungerar, utan måste själva avgöra från fall till fall om en export är etiskt försvarbar. Staten är inte heller en oberoende bedömmare utan är mån om att vapenproducenterna ska öka sin export så att det blir fler arbetstillfällen i Sverige.

Det är inte vapnen i sig som orsakar krig utan de politiska viljor som förfogar över vapnen

Vapen är i sig inte den enda orsaken till att krig bryter ut. Vapen förvärrar dock konflikter, trappar upp våldet samt orsakar död och stor skada. Vapen används också som hot om våld och repressalier, leder till upprustning och försvårar för icke-våldsliga konfliktlösningsmetoder. I Indien-Pakistankonflikten är det tydligt hur rustningslogiken ser ut: Bara några månader efter att Indien gjorde kärnvapenprovsprängningar gjorde Pakistan det. Och nu när Pakistan har köpt ett dyrt (delvis svenskt) radarsystem så känner sig Indien tvunget att göra detsamma. Under tiden fortsätter stora delar av befolkningen i de bägge länderna att leva på svältgränsen.

Sverige behöver exportera vapen för att värna om vår neutralitet och för ett beredskapsvärdigt försvar.

Att exportera vapen till en nation är ett slutgiltigt godkännande av nationens handlingar, varför vapenförsäljning aldrig kan gå ihop med en neutralitetspolitik. Vapenexport skadar dessutom den svenska trovärdigheten och internationella engagemang för fredlig konflikthantering.

I dagsläget finns inget reellt militärt hot mot Sverige, varför nödvändigheten av ett försvar, så som det ser ut idag, kan diskuteras. Vapenexporten står dessutom i konflikt med de säkerhetspolitiska målen avspänning, nedrustning och utveckling. Mer energi och pengar borde istället satsas på fredliga konfliktlösningsmetoder, hjälpinsatser och utrotning av global fattigdom och orättvisa.

Krigsmaterielexporten är bra för ekonomin och sysselsättningen. Kostnaderna minskar genom längre tillverkningsserier och beläggningen blir jämnare.

Ekonomisk vinning och sysselsättning kan aldrig försvara en oetisk verksamhet. Varken Sverige som land eller enskilda företag bör tjäna pengar på krig och död. Den tekniska kompetens som finns inom krigsmaterialindustrin kan istället användas inom civil produktion.

Alla länder har rätt till ett försvar och därmed rätt till import

Det är svårt för Sverige att hindra andra länder från att importera vapen, men det betyder inte att vi har en skyldighet att exportera till alla länder som vill köpa svenska vapen. Sverige ska inte exportera vapen bara för att vi har möjligheten.

Ekonomi och affärsrelationer påverkar

Att avbryta export till ett land som kommer i väpnad konflikt gör det svårt eller omöjligt för de svenska företagen att i framtiden sälja vapen till landet. För att kunna konkurrera på vapenmarknadet är det nämligen viktigt att framstå som en pålitlig och bra affärspartner. Detta spelar naturligtvis in när ISP tar sina beslut. Disarm07 anser det tydligt att om Sverige hade avbrutit vapenexporten till USA vid invationen av Irak, hade vi inte kunnat räkna med några framtida kontrakt med landet. På liknande affärsmässiga grunder fortsatte Sverige exportera reservdelar till Indien och Pakistan trots den militära konflikt som blossat upp mellan dessa länder.

Sverige är självklart också mån om de arbetstillfällen som genom vapenindustrin skapas i Sverige, även om detta inte anges som ett officiellt skäl för vapenexport.