» Vad är ickevåld?
» Finns det situationer när det är berättigat att ta till våld?
» Är det inte våld att ta sönder egendom?
» Vad är civil olydnad?
» När har civil olydnad används tidigare?
» Varför används olagliga metoder för politisk påverkan när vi lever i en demokrati?
» Vad menar ni egentligen med avrustning?
» Kan jag åtalas för att stödja en avrustningsaktion?
» Ni visar ingen respekt för lagen!
» Är det okej om nynazister använder civil olydnad?
» Men hur vet man vad som är rätt agerande? Vem avgör det?
» Vem har gett er rätt att ta lagen i egna händer?
» Tänk om alla skulle göra som ni, det skulle bli kaos!
Vi i kampanjen Avrusta definierar ickevåld som aktivt arbete mot allt våld, inklusive det som drabbar människor genom fattigdom och förtryck. För att kunna kallas ickevåld ska alla aktioner och handlingar vara utan fysiskt och psykiskt våld och utföras med respekt för alla inblandade, oavsett deras grad av delaktighet i orättfärdig verksamhet. Det innebär också att här och nu försöka att bygga den värld vi vill se.
Många svenskar anser att det behövs våldsinsatser för att stoppa våld och förtryck. Detta gäller inte minst i storskaliga konflikter som t.ex. ockupationer eller inbördeskrig. Tanken i ickevåld är att det krävs att några hejdar de eskalerande våldsspiralerna där ena sidan tar till våld, vilket besvaras med våld, vilket i sin tur besvaras med ännu mer våld. Det räcker i allmänhet att ena sidan slutar att använda våld för att våldsspiralen ska upphöra. Ickevåld vänder sig till människans inneboende kreativitet. Vi kan hitta andra, konstruktiva sätt att hantera svåra konflikter. När vi väljer bort våld som alternativ uppkommer oftast många smarta valmöjligheter som vi tidigare inte har sett. Ickevåldsanhängare har olika uppfattning om det kan finnas tillfällen när våld är berättigat. Somliga avvisar allt bruk av våld. Andra pekar på hypotetiska exempel när det skulle vara i sin ordning att utöva våld i begränsad form. Till exempel: Om en galen, mordisk man med en yxa i handen rusar in i en by för att skada andra kan det vara på sin plats att fysiskt brotta ner honom för att avstyra hans angrepp. För att arbeta tillsammans med ickevåld behöver deltagarna inte vara ense om huruvida våld någonsin kan vara berättigat. Det räcker att de delar uppfattningen att de inte ska använda våld i sitt eget förändringsarbete.
Det beror på. Om du raserar en fattig familjs hus och de därmed blir utslängda på gatan utan någonstans att ta vägen är det definitivt våld eftersom handlingen orsakar familjen stor smärta. Men om en rivningsfirma river ett gammalt och uttjänt hus för att bygga ett nytt till samma familj som tidigare bodde där, är det inte våld. Handlingen beror alltså på resultatet. Detta gäller även andras egendom. Det har t.ex. funnits fall där en person en varm sommardag har krossat fönstret på någon annans bil för att rädda livet på en hund som annars skulle ha avlidit av värmen. Personen blev inte straffad eftersom rätten betraktade tillfället som en nödsituation (läs mer här). På liknande sätt går att resonera om avrustning av vapen. Genom att ta sönder dem förhindrar vi att de används för att ta många människors liv, ett slags nödvärn.
Civil olydnad är en handling som innebär att bryta mot en lag, öppet och utan att använda våld, med syfte att förändra eller bevara en samhällsföreteelse. Det handlar alltså om en aktion som medvetet bryter mot lagen och där de som gör aktionen är beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar. En person som använder civil olydnad smiter inte. Tvärtom ses rättegång och eventuella påföljder, som t.ex. böter eller skadestånd, som en möjlighet att fortsätta förändringsarbetet.
Amerikanen Henry David Thoreau greps och sattes i fängelse när han vägrade betala skatt till staten USA för att regeringen förklarat krig mot Mexiko, samt accepterade slaveriet. År 1849 publicerade han en text, Om civilt motstånd, där han berättade om grunderna för sin skattevägran. Han inspirerade bland andra indiern Mohandas Gandhi som använde civil olydnad i stor skala. Den indiska självständighetsrörelsen gjorde motstånd mot de brittiska kolonialherrarna genom att utan att be om lov utvinna salt, något som britterna förbjudit. Under medborgarrättsrörelsen i USA på 1950- och 60-talen användes civil olydnad i form av sit-ins där svarta satte sig på platser i restauranger som endast var tillåtna för vita. I modern tid har civil olydnad använts i många länder för att störta diktaturer, rädda miljön, befria djur och kämpa mot vapen. Se mer under Historia.
I en demokrati erbjuds det många metoder för att påverka inom lagens ramar. Men vi vet av erfarenhet att det inte alltid räcker. Medborgarrättsrörelsen visade att USA hade förlegade lagar som diskriminerade en stor grupp människor i deras land. Genom att bryta mot dessa lagar med ickevåldsliga aktioner lyckades de ändra dessa lagar. I dagens svenska demokrati finns det djupt oetisk verksamhet som skyddas av lagar. När de lagliga metoderna inte räcker till krävs det civil olydnad för att förändra. När det gäller svensk vapenexport och vapenproduktion har den svenska fredsrörelsen verkat mot denna destruktiva verksamhet med traditionella laglydiga metoder under årtionden. Ändå har den bara fortsatt öka. Därför behövs ett upptrappat motstånd. Blind lydnad är inte något gott. Flera parlamentariska partier har uttryckt sitt stöd för civil olydnad. Så här skriver Miljöpartiet i sitt partiprogram: ”Engagemang och aktivism utgör grunden för varje demokratisk förändring. Utifrån detta anser vi att civil olydnad är en naturlig del av demokratin. Med civil olydnad menas olagliga åtgärder som följer principerna om ickevåld, öppenhet, strävan efter dialog och beredskap att ta sitt straff.” Kristdemokraternas principprogram lyder: ”Lag och god moral behöver … inte i alla lägen vara samma sak. En lag kan vara demokratiskt stiftad, men ändå inte stämma med de grundläggande moraliska värden, rättigheter och skyldigheter samma demokrati vilar på. Civil olydnad kan därför vara moraliskt försvarbar om människovärdet eller grundläggande fri- och rättigheter hotas eller kränks.”
Också Vänsterpartiet har en passus om medborgerlig ohörsamhet i sitt partiprogram: ”Demokrati är inte endast ett antal regler och lagar. Civil olydnad kan ha ett demokratiskt innehåll och en folklig förankring och kan rikta sig mot såväl parlamentariskt som administrativt fattade beslut. Civil olydnad är en yttersta möjlighet till nödvärn för människor som saknar makt att på andra sätt försvara folkligt förankrade och moraliska värden som mänskliga rättigheter och oersättliga naturresurser. Civil olydnad utgår från icke-våldsprincipen.”
En avrustningsaktion innebär att konkret påbörja avrustningen av vapen genom att ickevåldsligt oskadliggöra dem. Det ska ske på ett säkert sätt för alla inblandade. Att spränga vapen är naturligtvis uteslutet, eftersom det innebär en risk att någon kommer till skada. En enkel hammare är avrustningsaktivistens vanligaste verktyg. En avrustningsaktion har flera syften. Det är ett sätt att faktiskt stoppa vapnen innan de skeppas iväg för att döda människor. På så vis kan vi hindra eller åtminstone skjuta upp tagandet av liv. Flera av dem som genomfört avrustningsaktioner har hävdat nödvärnsrätt, en juridisk term som innebär att det i vissa fall är i sin ordning att göra sådant som normalt sett skulle vara olagligt. Om en olaglig handling genomförs för att förhindra ett större brott kan de som utför den undgå straff. Ett annat skäl att utföra en avrustningsaktion är att skapa en diskussion i samhället som på sikt kan förändra politiska beslut kring vapenexporten. Medierna är en hjälp för att åstadkomma en bred diskussion, men är inte avgörande.
De som utför en avrustningsaktion blir åtalade. De som handgripligen hjälper till med aktionen, som t.ex. kör fredsaktivisterna till platsen för avrustning eller köper in verktyg för aktionen, riskerar också att ställas inför rätta. Men de som moraliskt stödjer aktionen eller på andra lagliga sätt är en del av kampanjen kommer sannolikt inte att åtalas. Se mer på Ofogs info om juridik.
Blind och oreflekterad laglydnad är inte att visa respekt för lagen. Mer respekt visar den som ställer kritiska frågor till lagen, den som utmanar den, öppet och utan våld, och tar konsekvenserna av sitt lagbrott.
Civil olydnad kan naturligtvis brukas för dåliga syften. Men det gäller också traditionella metoder, som yttrandefrihet och rösträtt. Yttrandefriheten kan användas för att plädera för dödsstraff. Rösträtten kan användas för att rösta på främlingsfientliga partier. Att en metod kan användas för dåliga ändamål är inget skäl att döma ut den. Dessutom: Att nynazister började använda sig av civil olydnad vore något positivt. Då skulle våldsdåden upphöra. Det ickevåldsideal som är en del av olydnaden skulle dessutom sannolikt förändra deras ideologi.
För att utvärdera om en handling är moraliskt riktig eller ej kan man inte bara titta på vilken metod som används – civil olydnad, demonstration, tal, röstförfarande – utan man måste ställa frågor som: Vad fick handlingen för konsekvenser? Vad var avsikterna bakom handlingen? Vilka alternativa handlingar stod till buds?
Våra ståndpunkter och synsätt utvecklas i samtal med andra människor, när våra argument bryts mot andras. Därför bör vi utnyttja tillfällen att samtala om svåra etiska och politiska frågor med andra, både de som tillhör rörelsen och de som står utanför. Genom böcker har vi möjlighet att låta våra åsikter brytas med tänkare som levt i andra tider. Internet och e-post ger oss möjlighet att diskutera med människor som bor i andra världsdelar.
Till syvende och sist måste den enskilde att ta ställning till om det i ett visst läge är rätt att utföra en civilolydnadshandling. Vi får använda våra förnuftsförmågor så gott vi kan. Det innebär att vi grundligt måste reflektera kring etiska och politiska frågor, som ”Vilka moraliska förpliktelser har vi mot efterkommande generationer?”, ”Vilka är en demokratisk samhällsmedborgares förpliktelser?”, ”Vad anser jag om detta samhällsförhållande? Är det rimligt? Bör jag trotsa denna lag?” Sådant kan vara krävande. På många frågor finns inte några enkla svar. Men vad är alternativet? Att vi låter andra – befolkningsmajoriteten? experterna? kompisarna? – avgöra vad som är rätt? Som barn låter vi föräldrarna fastställa vad som är moraliskt gott och ont. Men att bli vuxen handlar om att ta ansvar för vilka normer och värderingar vi vill leva efter. Det kan vi inte överlåta åt andra.
Invändningen bygger på föreställningen att man behöver en särskild rätt för att agera, men inte om man väljer att inte handla. Men att inte handla är också ett val. Det här uttrycks i en anekdot, sannolikt uppdiktad, om Henry David Thoreau, som satt i fängelse för skattevägran i samband med USA:s krig mot Mexiko när hans vän Ralph Waldo Emerson besökte honom.
”Henry, varför är du här?”
”Waldo, varför är du inte här?”
Motfrågan till vem som ger oss rätt att ta lagen i egna händer är: Vem har gett oss rätten att låta bli att ingripa mot våld och förtryck?
”Om alla skulle göra vad då?” Om alla, alltid skulle bryta mot vilka lagar som helst, efter eget godtycke, skulle samhället falla isär. Men det är ingen ickevåldsutövare som förespråkar sådan oreda. Att lagtrots är berättigat vid vissa tillfällen innebär inte att det är berättigat vid alla. Olydnadsaktivister hävdar att var och en har ett personligt moraliskt ansvar för att ingripa mot orättvisor och förtryck. Det innebär ibland att man måste bryta mot lagen, när den skyddar förtryck. Att alla medborgare skulle ha den inställningen vore väl positivt för samhällsutvecklingen?