» Vad är fel med den svenska vapenexporten?
» Hur kan Sverige sälja vapen till länder i krig och som begår grova brott mot mänskliga rättigheter, trots att det bryter mot riktlinjerna?
» Vad menas med ”säkerhetspolitiskt önskvärt” och vem bestämmer det?
» Kollapsar inte vår ekonomi om vi slutar med vapenexporten? Hur går det med jobben?
» Är vi oroliga för att betraktas som en opålitlig affärspartner?
» Vad är Sveriges ”Politik för global utveckling”?
» Om inte Sverige exporterar vapen kommer väl någon annan att göra det?
» Vem ansvarar för vapenexporten?
» Har inte alla länder enligt FN rätt till ett försvar och därmed till vapenimport?
» Det är väl inte vapnen i sig som orsakar krig utan länders ledare som förfogar över vapnen?
» Är alla vapen lika destruktiva?
» Kan inte vapen användas för att upprätthålla fred och då vara bra, t.ex. för fredsbevarande styrkor?
» Ska vi ha ett eget militärt försvar i Sverige?
» Men hur ska vi kunna försvara oss om någon vill invadera vårt land?
Världen blir en osäkrare plats för varje vapen som tillförs den. Sveriges export bidrar till en upptrappning av konflikter och en ökad militarisering. Det bästa försvaret är en rättvis världsordning. Världens länder lägger varje år ner stora summor pengar på militära utgifter, samtidigt som tusentals dör av undernäring varje dag och hundratals miljoner saknar tillgång till grundläggande sjukvård. Mer energi borde satsas på att utveckla ickevåldsliga konfliktlösningsmetoder. Vapenexport står i motsättning till de svenska utrikespolitiska målen och strategierna för global utveckling. Exporten skadar vidare Sveriges trovärdighet i fredspolitiken. Det är omöjligt att vara både vapenhandlare och fredskämpe. De svenska riktlinjerna för vapenexport följs inte, samtidigt som olika samarbetsavtal luckrar upp de på pappret restriktiva lagarna. Vapenaffärerna behöver vara offentliga och öppna för kritik. På samma gång måste uppluckringen av regelverket förhindras.
När en affär godkänns gör ISP en totalbedömning av alla riktlinjer och kriterier som finns i den svenska lagen. Alla kriterier behöver därför inte vara uppfyllda för att en försäljning ska godkännas, så länge totalbedömningen lutar åt en försäljning. I riktlinjerna står det t.ex. att försäljning kan ske om det är ”säkerhetspolitiskt önskvärt” för Sverige. Om ISP bedömer att detta skäl är tillräckligt tungt kan de ta beslutet att tillåta export även till länder i krig och där det sker grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. I slutändan är det frågan om hur ISP väger å ena sidan mänskliga rättigheter, nedrustning, fred mot å andra sidan säkerhetspolitik och exportinkomster.
Det är i slutändan ISP som bestämmer när det är säkerhetspolitiskt önskvärt att sälja vapen. Några exempel: Vid USA:s invasion av Irak uttalade Sveriges regering att angreppet stred mot folkrätten. Samtidigt konstaterade regeringen att den säkerhetspolitiska kopplingen med USA var väldigt viktig, bl.a. på grund av att den svenska försvarsmakten är försvarsmateriellt beroende av USA (t.ex. genom att 50 procent av komponenterna till stridsflygplanet JAS Gripen kommer från USA). Sverige skrev därför, tre månader efter invasionen, under ett speciellt samarbetsavtal kring krigsmaterial med USA. Våra "goda relationer" med USA var alltså så säkerhetspolitiskt önskvärda att vi kunde ha överseende med att landets agerande stred mot folkrätten. Eftersom det ligger i Sveriges intresse att t.ex. sjövägar skyddas kan marinutrustning säljas till Förenade Arabemiraten och Indonesien. Man räknar med att de vapen som säljs inte kan användas i de människorättsbrott som landet begår. Till Brasilien får spaningsradarn Erieye säljas med motiveringen att det kommer användas för att hindra narkotikasmugglingen.
Ekonomisk vinning och sysselsättning kan aldrig försvara en oetisk verksamhet. Varken Sverige som land eller enskilda företag bör tjäna pengar på krig och död. Dessutom står och faller inte vår ekonomi med vapenexporten. Idag utgör den cirka tre procent av Sveriges totala export. För att vi ska kunna stoppa den svenska vapenexporten kommer det att behövas en utfasning av krigsmateriel. Den bör ersättas av civil produktion, som t.ex. högteknologisk medicinsk utrustning. Det kan behövas omskolning av anställda inom vapenindustrin till andra arbeten som samhället har behov av. Sverige har gått igenom långt större strukturförändringar (den största var omställning från ett jordbrukarsamhälle där majoriteten arbetade som jordbrukare till ett industrisamhälle där endast omkring tre procent arbetar inom jordbruket). Vapenexporten är också en kostnad för samhället. Från skattebetalares pengar betalar staten ut cirka fyra miljarder kronor årligen på militär forskning (jämför med summan för årlig vapenexport: knappt 10 miljarder kronor). Detta är en subventionering av industrin, som även kan jämföras med de blygsamma 150 miljoner som man lägger på området nedrustning och säkerhetspolitik.
Att avbryta export till ett land som kommer i väpnad konflikt gör det svårt eller omöjligt för de svenska företagen att i framtiden sälja vapen till landet. För att kunna konkurrera på vapenmarknaden är det nämligen viktigt att framstå som en pålitlig affärspartner. Detta spelar troligtvis roll när ISP tar sina beslut. Om Sverige hade avbrutit vapenexporten till USA vid invasionen av Irak, hade vi antagligen inte kunnat räkna med några framtida kontrakt med USA. På liknande affärsmässiga grunder fortsatte Sverige exportera reservdelar till Indien och Pakistan trots den militära konflikt som blossat upp mellan dessa länder. Sverige är sannolikt också mån om de arbetstillfällen som genom vapenindustrin skapas i Sverige, även om detta inte anges som ett officiellt skäl för vapenexport.
Sveriges riksdag beslutade 2003 att all svensk politik, inte bara biståndet, ska bidra till att gynna en hållbar och rättvis utveckling för världen; ett initiativ som kallas ”Politik för Global Utveckling”, PGU. Trots vackra ord går de verkliga besluten ofta rakt emot denna inriktning, speciellt inom områden där det finns svenska egenintressen, såsom vapenexport och handelspolitik. Ett antal svenska organisationer har gjort en genomgång av hur väl Sverige lever upp till målen i PGU, ett dokument som du kan läsa här.
Det går inte att försvara en oetisk handling med att andra skulle kunna agera lika oetiskt. Alla måste ta ansvar för sina egna handlingar. Delar av exporten står dessutom i strid med vårt eget regelverk. Genom att sluta exportera dessa vapen skulle Sverige kunna vara en förebild för fred och nedrustning och på så sätt öka sin trovärdigheten som neutral och fredlig stat.
Alla vi människor har ett eget ansvar för våra handlingar, en skyldighet att tänka kritiskt och ta egna beslut. Vi kan inte lämna över detta till andra personer eller instanser. Som medborgare har vi därför en skyldighet att ingripa mot orättvisor och missförhållanden. Företag som producerar vapen måste på samma sätt ta eget ansvar för vart de vapen som de tillverkar skickas och hur vapnen kommer att användas. Svenska vapen har bevisligen hamnat hos länder som är i krig och som begår grova brott mot mänskliga rättigheter, trots att detta bryter mot Sveriges riktlinjer för vapenexport.
Det är sant att enligt artikel 51 i FN-stadgan har all länder rätt till självförsvar, men det betyder inte att Sverige har en skyldighet att exportera till alla länder som vill köpa svenska vapen. Sverige ska inte exportera vapen bara för att vi har möjligheten.
Vapen är i sig inte den enda orsaken till att krig bryter ut. Vapen förvärrar dock konflikter, trappar upp våldet samt orsakar död och stor skada. Vapen används också som hot om våld och repressalier, leder till upprustning och försvårar för ickevåldsliga konfliktlösningsmetoder. I Indien-Pakistankonflikten är det tydligt hur rustningslogiken ser ut: Bara några månader efter att Indien utförde kärnvapenprovsprängningar gjorde även Pakistan sådana. Och nu när Pakistan har köpt ett dyrt (delvis svenskt) radarsystem så känner sig Indien tvunget att göra detsamma. Under tiden fortsätter stora delar av befolkningen i de bägge länderna att leva på svältgränsen.
Det finns åtminstone två kriterier på hur destruktiva vapen är. Ett: hur skadliga de är. Två: hur ofta de används. Massförstörelsevapen, som kärnvapen, är de värsta vapnen människan hitintills har uppfunnit eftersom de har potentialen att utplåna hela mänskligheten. Å andra sidan har kärnvapen endast används vid två tillfällen. Men risken att de ska användas igen är fortfarande överhängande. Om man ser på det andra kriteriet är det så kallade lätta vapen (vapen som kan bäras av en eller två personer) som är de farligaste. En halv miljon människor dödas varje år av lätta vapen. Det vill säga mer än 1 300 människor per dygn eller en person varje minut. ”Om man ser till den ödeläggelse de orsakar, skulle lätta vapen faktiskt kunna beskrivas som massförstörelsevapen”, har FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan sagt. Läs mer om Sveriges tillverkning av lätta vapen under rubriken Fakta.
Vapen kan användas för att förhindra andra att använda vapen, men denna typ av ”lösning” är fylld av olika problem. I en situation där vapen står mot vapen är det oftast den som har de flesta eller mest kraftfulla vapen som vinner. Detta leder i sig till en kapprustning, en ständig jakt på den mest dödliga teknologin. Det finns dessutom inget som garanterar att den sida med de bästa värderingarna skulle lyckas få fram de bästa vapnen. Det finns också något paradoxalt i fredsbevarande eller ”fredsframtvingande” som det ibland heter. Det påminner om budskapet man sänder när man avrättar en person som straff för att ha dödat någon. Man skickar in militära trupper för att sända signalen att det är fel att använda militär.
En värld utan krig är möjlig om människor tror på det och verkar för det. I framtiden kommer konflikter sannolikt att lösas på ett mer civiliserat sätt än genom militärt våld. Ett första steg mot en sådan värld skulle kunna vara att vi i Sverige stoppar vår vapenexport. Men det krävs också att några länder visar att det faktiskt går att leva utan ett militärt försvar. Redan idag finns det några stycken, som t.ex. Costa Rica som har lagt ned sitt militära försvar. Sverige, som inte har varit i krig som nation på nästan 200 år, är i en bra position att ta ett sådant steg. Någon måste ta steget till avrustning för att andra ska våga göra det samma.
I stort sett alla, inklusive det svenska försvaret, anser att Sverige inte är hotat av invasion inom överskådlig tid. Men även om det skulle hända i framtiden går det att försvara sig med så kallat civilt motstånd. Istället för militär värnplikt skulle Sverige kunna utbilda alla invånare i ickevåld, t.ex. i tekniker för hur man kan försvara sitt land mot en invasionsstyrka. Vi skulle troligtvis inte ha möjlighet att hindra dem från att komma till vårt land, men vi skulle kunna göra landet omöjligt att styra över. Miljöpartiet har denna tanke i sitt partiprogram: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Gandhi hade en idé som han med stor framgång praktiserade mot Storbritannien som ockuperade hans land, nämligen att en främmande makt inte kan styra över ett folk som inte lyder. Indierna lyckades driva ut Storbritannien, den tidens supermakt, från sitt land genom ickevåldsmetoder, som strejker, samarbetsvägran och storskalig olydnad. Det skulle också vi svenskar kunna göra om vi hamnade i en situation där en främmande makt ockuperade vårt land.
Vill du ha ännu mer? Gå in på på Argument mot svensk vapenexport