Lagar och riktlinjer

Vad säger Svensk lag?
De svenska reglerna kring vapenexport säger att vapen inte får föras ut ur landet utan tillstånd. Sådant tillstånd ges av en myndighet som kallas ISP (Ispektionen för strategiska produkter) och bör endast ges om det:

1. behövs för att tillgodose det svenska försvarets behov eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt.
2. inte står i strid med principerna för Sveriges utrikespolitik.

Utöver dessa grundläggande principer finns det tre tillfällen då tillstånd inte ska beviljas (s.k. ovillkorliga hinder) och tre tillfällen då tillstånd inte bör beviljas (s.k. villkorliga hinder).

Ovillkorliga hinder: Tillstånd skall inte beviljas om exporten skulle

1. strida mot internationella överenskommelser
2. gå emot beslut av FN's säkerhetsråd
3. strida mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig

Villkorliga hinder: Tillstånd bör inte lämnas om det avser stat

1. där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
2. som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller befaras bli det
3. som har inre väpnade oroligheter

Slutligen säger reglerna att om mottagarlandet hamnar i väpnad konflikt så bör tillståndet återkallas. Reservdelar och ammunition bör dock få säljas såvida inte ovillkorliga hinder föreligger.

Vid beslut om tillstånd kan ISP rådfråga det parlamentariskt sammansatta exportkontrollrådet (EKR). Om ärendet är av principiell betydelse eller annars av särkild vikt, ska ISP överlämna ärenden till regeringen för beslut. En gång per år offentliggör ISP en rapport med statistik och fakta om exporten det gågna året.

Med vissa länder har Sverige så kallade samarbetsavtal till vilka vi mer eller mindre kan kringgå riktlinjerna. Bland dessa länder finns USA, EU-länderna, Chile, Malaysia, Sydafrika, Saudiarabien, Thailand och Israel.

Förändringar i regelverket
I början av 2005 genomfördes en utredning om den svenska vapenexporten med syfte att se till så att lagar och praxis stämmer överens. Utredningen kallas för Krigsmaterielutredningen (KRUT) och som den ser ut kommer ändringarna att innebära en uppluckring av reglerna som gör att det blir lättare för Sverige att exportera vapen. Ett beslut om de nya svenska reglerna dröjer dock.

Mot globala ”lagar”?
På global nivå finns inga ”lagar” som reglerar vapenhandeln. De regelverk som existerar är bl.a. konventionen om förbud mot landminor från 1997, EU's uppförandekod för vapenexport från 1998 samt FN's handlingsplan mot spridning av lätta vapen från 2001.

Folkrörelser har länge arbetat med att få till stånd globala, juridiskt bindande regler som utgår från internationell rätt. I dec 2006 antog FN en resolution om att påbörja arbetet med att skapa ett rättsligt bindande internationellt fördrag om vapenhandel. 153 länder röstade för resolutionen, 24 avstod från att rösta och endast USA röstade emot. En expertgrupp ska nu undersöka frågan i detalj med start under år 2008.

ISP och Exportkontrollrådet

Inspektionen av strategiska produkter (ISP) är den myndighet som bestämmer vart Svenska företag får sälja vapen. Produkter som klassas som ”krigsmateriel” eller ”produkter med dubbel användning” (produkter som kan användas både civilt och militärt) får inte säljas från Sverige utan tillstånd från ISP.

Ungefär 10 gånger per år träffar ISP det så kallade ”Exportkontrollrådet” som består av 10 riksdagsledarmoter. Med på mötet finns också UD som ger landrapporter om de aktuella länderna. På mötet diskuteras de tillstånd som är aktuella; svåra eller känsliga fall diskuteras. Exportkontrollrådet är enbart rådgivande och det är i slutändan ISP som tar och ansvarar för besluten.

Om ISP får in ett fall som är av särskild vikt, ska de inte ta beslutet själva utan överlämna det till riksdagen för beslut. Det har dock endast skett en enda gång de senaste sju åren och då gällde det Jas-plan till Indien.

Varje år ges en regeringsutskrivelse ut, som beskriver den svenska försäljningen av vapen det föregående året. Vilka länder som sålts till och för hur mycket pengar presenteras, samt en diskussion kring Svergies urikespolitiska ställning och roll.

Hur går det till när ett beslut tas?
Först bestäms det om produkten i fråga ska klassas som ett vapen. Här tar ISP hjälp av en rad olika experter och forskare vid universiteten. Om en produkt klassas som ”krigsmateriel” eller som en produkt med ”dubbla användningsområden” behövs ett tillstånd från ISP för att produkten ska få säljas.

Ett förhandsbesked ges om export. Förhandbeskedet ska ge företaget en uppfattning om bhuruvida det är lönt att marknadsföra sig i det aktuella landet.

Företaget i fråga lämnar en så kallad ”anbudsunderrättelse” till ISP.

Det slutgiltiga beslutet om utförseltillstånd tas.

Ett år efter att en affär slutits presenteras försäljningen i den prliga regeringsskrivelsen om försäljning av krigsmateriel.

Besluten är inte offentliga och öppna för kritik
ISP anser sig ha en ”unik öppenhet”. Den unika öppenheten ligger i att regeringen bestämmer de lagar som styr tillståndsgivningen, samt att ISP rapporterar tillbaka till regeringen genom möten med exportkontrollrådet. Varje år offentliggörs även en årlig regeringsskrivelse där försäljningen av vapen det föregående året presenteras.

Även om Sverige jämfört med andra länder har en ”unik öppenhet”, är denna långt ifrån tillräcklig. Vart Sverige väljer att exportera vapen, och i förlängninen vilka stater Sverige ger sitt godkännande till, är inte öppen för offentlig debatt. Vid tillståndsförfrågan ger ISP och exportkontrollrådet ett preliminärt beslut som gäller så till vida att inga drastiska förändringar sker. Besluten offentliggörs dock inte förrän affären blir officiell, varför varken media eller allmänhet har möjlighet att diskutera och påverka besluten förrän de redan är tagna. Den parlamentariska insynen undermineras och det offentliga ansvarsutkrävandet försvinner.

Bra är dock att ISP kontinuerligt träffar organisationer som Amnesty, svenska freds, kristna freds, Diakonia och Röda korset. När representanter från Ofog ville träffa dem gick det att ordna på bara några veckor.