Vad säger svensk lag om vapenexport?
De svenska reglerna kring vapenexport slår fast att vapen inte får föras ut ur landet utan tillstånd. Sådant tillstånd ges av en myndighet som kallas Inspektionen för strategiska produkter (ISP) och bör endast ges om det:
Utöver dessa grundläggande principer finns det tre tillfällen då tillstånd inte ska beviljas s.k. ovillkorliga hinder:
Samt tre tillfällen då tillstånd inte bör beviljas s.k. villkorliga hinder:
Tillstånd bör inte lämnas om det avser stat
Slutligen säger reglerna att om mottagarlandet hamnar i väpnad konflikt så bör tillståndet återkallas. Reservdelar och ammunition bör dock få säljas såvida inte ovillkorliga hinder föreligger. Vid beslut om tillstånd kan ISP rådfråga det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet (EKR). Om ärendet är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, ska ISP överlämna ärenden till regeringen för beslut. En gång per år offentliggör ISP en rapport med statistik och fakta om exporten det gångna året (Se ISP:s årsrapport 2007).
Med vissa länder har Sverige så kallade samarbetsavtal, vilket gör det möjligt att kringgå riktlinjerna. Bland dessa länder finns USA, EU-länderna, Chile, Malaysia, Sydafrika, Saudiarabien, Thailand och Israel.
Förändringar i regelverket
I början av 2005 genomfördes en utredning om den svenska vapenexporten med syfte att se till så att lagar och praxis stämmer överens. Utredningen kallas för Krigsmaterielutredningen (KRUT) och om förslagen i utredningen skulle godkännas av riksdagen skulle det innebära en rejäl uppluckring av reglerna som gör att det blir lättare för Sverige att exportera vapen. När detta skrivs (augusti 2008) har det ännu inte kommit en proposition från regeringen kring förändringar i riktlinjer kring vapenexporten.
Mot internationella ”lagar” för vapenhandel?
På internationell nivå finns inga ”lagar” som reglerar vapenhandeln. De regelverk som existerar är bl.a. konventionen om förbud mot landminor från 1997, EU:s uppförandekod för vapenexport från 1998 samt FN:s handlingsplan mot spridning av lätta vapen från 2001. Folkrörelser har länge arbetat med att få till stånd internationella, juridiskt bindande regler som utgår från internationell rätt. I december 2006 antog FN en resolution om att påbörja arbetet med att skapa ett rättsligt bindande internationellt fördrag om vapenhandel, ATT - Arms Trade Treaty. 153 länder röstade för resolutionen, 24 avstod från att rösta och endast USA röstade emot. En expertgrupp ska nu undersöka frågan i detalj med start under år 2008.
ISP och Exportkontrollrådet
Inspektionen av strategiska produkter (ISP) är den myndighet som bestämmer vart svenska företag får sälja vapen. Produkter som klassas som ”krigsmateriel” eller ”produkter med dubbel användning” (produkter som kan användas både civilt och militärt) får inte säljas från Sverige utan tillstånd från ISP. Ungefär tio gånger per år träffar ISP det så kallade ”Exportkontrollrådet” som består av tio riksdagsledamöter. Med på mötet finns också representanter för Utrikesdepartementet, som ger landrapporter om de aktuella länderna. Man koncentrerar sig på fall där det är tveksamt om Sverige bör tillåta vapenexport. Exportkontrollrådet är enbart rådgivande och det är i slutändan ISP som tar och ansvarar för besluten. Om ISP får in ett fall som är av särskild vikt, ska de inte ta beslutet själva utan överlämna det till regeringen för beslut. Det har dock endast skett en enda gång de senaste sju åren och då gällde det JAS-plan till Indien. Varje år offentliggör regeringen ett dokument som beskriver den svenska försäljningen av vapen det föregående året. Vilka länder som sålts till och för hur mycket pengar presenteras, samt en diskussion kring Sveriges utrikespolitiska ställning och roll. Årsrapporterna från 2001-2007 finns i högerkolumnen under rubriken Aktion.
Hur går det till när ett beslut tas?
Först bestäms det om produkten i fråga ska klassas som krigsmateriel. För att en produkt ska utgöra krigsmateriel ska den vara utvecklad eller modifierad för militärt bruk. Om en produkt klassas som ”krigsmateriel” eller som en produkt med ”dubbla användningsområden” behövs ett tillstånd från ISP för att produkten ska få säljas. Ett förhandsbesked ges om export. Förhandsbeskedet ska ge företaget en uppfattning om huruvida det är lönt att marknadsföra sig i det aktuella landet. Företaget i fråga lämnar en så kallad ”anbudsunderrättelse” till ISP. Det slutgiltiga beslutet om utförseltillstånd tas. Ett år efter att en affärsöverenskommelse har fattats presenteras försäljningen i den årliga regeringsskrivelsen om försäljning av krigsmateriel.
Besluten är inte offentliga eller öppna för kritik
ISP anser sig ha en ”unik öppenhet”. Den unika öppenheten ligger i att regeringen bestämmer de lagar som styr tillståndsgivningen, samt att ISP rapporterar tillbaka till regeringen genom möten med Exportkontrollrådet. Varje år offentliggörs även en årlig regeringsskrivelse där försäljningen av vapen det föregående året presenteras. Även om Sverige jämfört med andra länder har någorlunda öppenhet, är denna långt ifrån tillräcklig. Vart Sverige väljer att exportera vapen, och i förlängningen vilka stater Sverige ger sitt godkännande till, är inte öppet för offentlig debatt. Vid tillståndsförfrågan ger ISP ett preliminärt beslut som gäller så vida att inga drastiska förändringar sker. Besluten offentliggörs dock inte förrän affären blir officiell. Det betyder att varken medier eller allmänhet har möjlighet att diskutera och påverka besluten förrän de redan är tagna. Den parlamentariska insynen undermineras och det offentliga ansvarsutkrävandet försvinner. Det är dock bra att ISP kontinuerligt träffar organisationer som Amnesty, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Diakonia och Röda korset. När representanter från Ofog ville träffa dem gick det att ordna på bara några veckor.