Till en politiker

(Du kan antingen skriva till de 11 politiker som sitter i Exportkontrollrådet och har närmast ansvar för vapenexporten, eller till vilka som helst av riksdagsledamöterna. Adresser finns längst ner... )

Alternativ ett – till en politiker

Ladda ner brevet i word-format här

Hej NN,

(skriv gärna något personligt här i början, om vad du heter och varför du
skriver).

Jag känner sorg och ilska inför den svenska vapenexporten, vilken är djupt destruktiv och bidrar till krig och fattigdom i världen. Mest problematiskt tycker jag det är med vapenexporten som går till länder som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter, som befinner sig i väpnad konflikt, ja som i vissa fall till och med startat folkrättsvidriga krig, som kan räknas bland de större katastroferna i mänsklighetens historia.

Jag skriver för att berätta för dig att du har mitt stöd för att ändra på detta. Du har mitt stöd för att tala med dina partikamrater, din partiledning, dina väljare och med media och göra klart att från och med nu kommer du att låta etik och moral väga in i dina beslut i vapenexportfrågor. Jag är säker på att ett förstört Irak, miljontals människors sönderslagna liv, grusandet av ett drygt århundrades ansträngningar att skapa spelregler för suveräna stater – folkrätten, allt detta aldrig kan vara ett pris värt att betala för fortsatt vapenexport.

Jag förstår att USA och EU-länderna skulle bli bestörta och kanske straffa Sverige på olika vis för en etisk utrikespolitik. Det skulle kunna kosta oss många jobb i krigs- och säkerhetsindustrin. Men sällan pratas det om vad en sådan politik skulle ge. Jag kan lova dig att den skulle ge en moralisk resning, en självförtroendekick, den skulle skicka en våg av integritet, stolthet och framtidstro att fortplanta sig genom det svenska samhället. Många svenskar skulle ligga vakna in på natten och grunna – hörde de rätt på nyheterna i kväll? Har en ansvarig person agerat rakryggat för det som är rätt och riktigt, trots att all materiell vinst ligger i motsatt agerande? Det skulle ge näring åt varma, goda, uppriktiga förhållningssätt till samhället och medmänniskan som slumrat till i många av oss i dag.

Jag ber dig skriva tillbaka till mig och berätta hur du känner inför detta. Vi lever ganska korta liv, när allt kommer omkring. Varför då inte använda vår tid och det ansvar vi fått till att göra det vi tror gör världen bättre?

Jag ser fram emot att höra av dig, kanske genom ett brev till mig från dig, men än hellre i form av ett ovanligt meddelande på nyheterna någon kväll alldeles snart. Tack.

Med vänlig hälsning,

NN (signatur)

Ditt namn
Din postadress
Din e-postadress
Ditt telefonnummer

PS. Medan jag väntar stödjer jag kampanjen Avrusta! arbete, som går ut på att ickevåldsligt avrusta delar av den svenska krigsindustrin på egen hand. Se mer på www.avrusta.se

Alternativ två – till politiker

Ladda ner brevet i word-format här

Hej NN,

(skriv gärna något personligt här i början, om vad du heter och varför du skriver).

Tiden är inne, det är dags att avskaffa svensk vapenexport. Vill du vara med och hjälpa till?

Sverige är på många sätt ett föregångsland när det gäller miljöarbete, mänskliga rättigheter, solidaritet, bistånd och konfliktförebyggande. Nu har tiden kommit för att vara ett föregångsland genom att upphöra att exportera vapen och visa vägen mot en värld där vapenexport har spelat ut sin roll.

Våra vapenexportregler som på pappret är restriktiva, läcker som ett såll. Med t.ex. följdleveransbegreppet möjliggörs i praktiken export till länder som bryter mot samtliga av exportriktlinjernas huvudförbud. Med den mer exportorienterade praxis som fått fäste, så är det idag tydligare än någonsin, att det som styr vår vapenexport är ekonomiska vinstintressen och politiskt egenintresse snarare än moraliska hänsyn.

Idag leder svensk vapenexport till förödande konsekvenser runt om i världen. Vår vapenexport som är världens nionde största bidrar bland annat till: att göda krig, brott mot mänskliga rättigheter samt medverkar till ökad fattigdom och till att stärka diktaturer.

Detta står i rak motsats till både den grundläggande intentionen i våra riktlinjer för vapenexport samt vår övriga utrikespolitik och dess mål om nedrustning, mänskliga rättigheter, demokrati och global utveckling. Hur är denna inkonsekvens mellan teori och praktik möjlig? Är det klokt?

Varje generation bedöms av efterkommande generationer. Så kommer också vi. Hur kommer människor i framtiden att se på vår vapenexport? Slaveriet sågs under lång tid som något naturligt och ofrånkomligt, som ekonomiskt sunt och nödvändigt, likaledes barnarbete. Idag ser vi dessa fenomen som djupt tragiska och oetiska fenomen. Kommer människor i framtiden att se tillbaka och tänka likadant kring vår tids och vårt lands vapenexport? Jag tror det och jag tror inte att det ligger så långt fram i tiden som vi kanske tror.

Stora förändringar inträffar ofta när vi som minst anar och förväntar det. Så var det med Berlinmurens fall och så kommer det också bli med avskaffandet av vapenexporten. Tiden är inne. Tiden är nu! Kanske kommer redan våra barn eller barnbarn, ställa frågan vad vi gjorde mot ett av vår tids största gissel? Vad kommer du att svara?

Med vänlig hälsning,

NN (signatur)

Ditt namn
Din postadress
Din e-postadress
Ditt telefonnummer

PS. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till genom att stödja föreningen Ofogs kampanj ”Avrusta”, som går ut på att ickevåldsligt avrusta delar av den svenska krigsindustrin på egen hand. Se mer på www.avrusta.se

Alternativ tre – till riksdagsledamot

Ladda ner brevet i word-format här

Bäste xxxx (riksdagsledamotens namn)

Jag skriver till dig eftersom jag, som svensk medborgare, är bekymrad med anledning av den kraftigt ökande svenska vapenexporten. Denna export har flerdubblats på senare år, från 3,4 miljarder kronor år 2002 till 13,5 miljarder 2009. Under 2000-talet har Sverige exporterat till 67 länder inklusive Thailand, Bahrain, Pakistan och Tunisien. Sverige har en förbudslagstiftning när det gäller svensk vapenexport vilket innebär att varje undantag för förbudet måste beslutas av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Nu verkar det som om undantag snarare har blivit regel. Trots att riktlinjerna för svensk vapenexport säger att vi inte bör exportera vapen till länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter och till länder som är i krig, sker detta ändå gång på gång. För en utomstående, som mig själv, verkar det inte bättre än som om ISP har gått ifrån dem av riksdagen beslutade riktlinjerna för svensk vapenexport. År 2003 tillsattes Krigsmaterielutredningen (KRUT) som leddes av Anders Svärd. År 2005 presenterade de sitt betänkande. KRUT föreslog en drastisk uppluckring av det svenska regelverket till förmån för en mer exportvänlig politik. Det verkade som om man i KRUT ville fästa på pappret de regler som hade gällt i praxis istället för att fortsätta att bryta mot de gällande riktlinjerna. Fortfarande efter tre år har regeringen inte presenterat en proposition utifrån förslaget. Man kan misstänka att detta är en het potatis som regeringen helst inte vill ta i. Å andra sidan kan man också misstänka att det är svårt för ISP och Exportkontrollrådet att allt för länge leva med dissonansen mellan praxis i vapenexportfrågor och riktlinjerna för Sveriges vapenexport.

Är det rimligt att en myndighet kontinuerligt går emot de riktlinjer som är satta av er i riksdagen? Är det önskvärt att Sverige bidrar till krig och fattigdom i världen genom vår vapenexport? Jag vill genom detta brev be dig om göra vad du kan i riksdagen för att stoppa eller i alla fall strama upp kring besluten för svensk vapenexport. Genom tre exempel på länder som har erhållit svenska vapen under 2000-talet skulle jag vilja visa varför jag tycker att det svensk vapenexport är så problematisk.

Sydafrika

Största importören av svenska vapen under år 2007 för drygt 1 300 miljoner kr. Krigsmateriel: stridsflygplanet JAS 39 Gripen.
Från Utrikesdepartementets landstrategi Sydafrika 2004–2008: ”Nästan hälften av Sydafrikas befolkning på cirka 45 miljoner (2001) räknas som fattig. Antalet hiv-positiva uppgår till ungefär 4,7 miljoner (2002). Antalet föräldralösa barn uppgick till 1,2 miljoner år 2002. Svenska utvecklingsresurser bör öronmärkas för aktiviteter med syfte att lindra konsekvenserna av hiv/aids.

Genom Sveriges försäljning av stridsflygplan till Sydafrika bidrar vi till upprustningen av Afrika, en kontinent som för sin säkerhet behöver allt annat än vapen. Men det allra största problemet med vår rekordstora försäljning till denna unga demokrati är att Sydafrika fortfarande är ett mycket fattigt land och lider av en HIV-epidemi. Den svenska utrikespolitiken säger officiellt att de lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning.1 300 miljoner kronor skulle ha räddat många liv i detta land. Sydafrika har rätt att själv bestämma vad de ska prioritera i sin budget, men det betyder inte att Sverige måste sälja vapen till dem. Enligt den av riksdagen fattade Politik för global utveckling (PGU), ska de fattigas perspektiv genomsyra all Sveriges handels- och utrikespolitik. Detta rimmar illa med att tillåta försäljningen av JAS 39 Gripen till Sydafrika. En fattig kvinna med ett hiv-smittat barn ser ett JAS-plan skjuta fram över hennes kåkstad i Johannesburg. Jag har svårt att tro att hon känner att vapenköpet var välinvesterade pengar, när hennes familj inte har mat för dagen eller möjlighet att få medicin för barnet.

USA

Tredje största importören av svenska vapen under 2007 med drygt 850 miljoner kronor. Krigsmateriel: pansarskott AT4, granatgevär Carl Gustaf, granaten Excalibur, kikarsikten från företaget Aimpoint.

Den 20 mars 2003 anföll USA och dess allierade Irak i en attack som förklarades folkrättsvidrig av Sveriges regering. I påföljande krig och den ockupation som fortfarande pågår då detta skrivs har hundratusentals människor dödats och miljoner irakier tvingats fly. Tortyr har dokumenterats i bland annat Abu Ghraib-fängelset. Det är långt ifrån första gången som USA har invaderat länder utan FN-mandat; det har skett upprepade gånger sedan 1950-talet. Trots detta har Sverige upprättat ett samarbetsavtal med USA som innebär att man kringgår de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

I boken En desertörs bekännelse skriver Joshua Key, tidigare soldat i USA:s armé: ”Jag litade på vad min president och mina befäl sa åt mig. Någon var tvungen att befria världen från massförstörelsevapen.” Han beskriver hur han natt efter natt gjorde räder i irakiska hem där de letade efter bevis på terrorism och vapengömmor, men aldrig hittade några, bara civila irakier som de misshandlade och vars hem de rånade och förstörde. Key beordrades att vakta ett sjukhus där han i många dagar hade kontakt med en orädd och leende sjuårig irakisk flicka med mörkbruna ögon. Han brukade ge henne mat och prata lite med henne. En dag när han såg henne komma springande mot honom, och han tog upp ett matpaket åt henne som vanligt, ”exploderade hennes huvud som en svamp”. Det välbekanta ljudet från en amerikansk M-16 hade hörts. Det var en amerikansk soldat som hade skjutit ihjäl flickan. Soldaten Keys uppgift var att jaga irakiska terrorister, men hans slutsats blev ”Det var vi, de amerikanska soldaterna, som var terroristerna. Vi terroriserade irakierna.” Key deserterade av samvetsskäl från den amerikanska armén och lever nu på flykt i Kanada.

I ord förklarade Sveriges regering att USA:s krig gick emot internationella lagar och var oetiskt. I handling däremot signalerade vi ”kör på!” – genom att sälja svenska vapen som aldrig förr till USA, som använde dessa i folkrättsbrottet. I den fortfarande aktuella ockupationen av Irak sker regelbundet brott – människor hålls inlåsta utan rättegång, de misshandlas, civila dödas – men Sverige bistår ockupanterna med vapen. Det kan inte vara rimligt att vi har ett samarbetsavtal kring vapenexport med ett land som agerar i strid med Sveriges officiella utrikespolitik och som kränker folkrätt och mänskliga rättigheter.

Pakistan

Sjätte största importören av svenska vapen under 2007 med cirka 680 miljoner kronor.
Krigsmateriel: den luftburna spaningsradarn Erieye, följdleveranser av luftvärnsystem.

Utrikesdepartementet skriver följande om Pakistan:
”Institutioner som domstolar, polis och myndigheter fungerar bristfälligt. Korruptionen är omfattande i Pakistan. Situationen för de mänskliga rättigheterna förblir dålig. Pakistans historia har sedan självständigheten präglats av det spända förhållandet till Indien. Problemen har till stor del sin grund i den olösta konflikten om Kashmir. Det faktum att såväl Indien som Pakistan har kärnvapenkapacitet gör läget mellan länderna extra allvarligt.”

Det amerikanska forskningsinstitutet Freedom House, som bedömer graden av frihet hos olika länder, ger Pakistan låga betyg: sex av sju på politiska rättigheter och fem av sju på medborgarrättigheter, där sju står för det minst fria och ett som det mest fria. De skriver dessutom att på senare tid har situationen försämrats med utegångsförbud, fängslande av människorättsaktivister och upplösandet av högsta domstolen.

Under 2007 tillkännagav ISP att inga nya exportaffärer tills vidare skulle medges på grund av den politiska utvecklingen i landet, vilket naturligtvis är bra. Men regelrätta diktaturer och statsbildningar med diktaturinslag borde aldrig få tillstånd att importera svenska vapen. Varför skall vi stödja ett land genom att förse dem med vapen i en militärdiktaturer där de politiska besluten inte kommer från folket och där minsta opposition mot makten medför risk att bli avrättad eller fängslad? Vapnen bidrar dessutom till att stärka makten hos en militärdiktatur och förhindrar framväxandet av demokrati.

Som det förhoppningsvis har framgått i detta brev anser jag att det är olyckligt att Sverige exporterar vapen i så stor mängd och till så många länder. Jag vill att Sverige verkar för fattigdomsbekämpning, fredsbyggande genom förebyggande och civila insatser och demokratisering av världen. Det är hoppfullt att riksdagen har beslutat om att jobba med Politik för global utveckling (PGU), där ni har beslutat att rättighetsperspektivet och de fattigas perspektiv ska genomsyra all utrikespolitik. Men ISP har i ett möte med Ofog sagt att de inte tar hänsyn till PGU i sina bedömningar, se protokoll från möte. Borde inte ISP följa PGU i sina beslut? Folkrörelseutvärderingen 2006 av PGU ”Sveriges Politik för global utveckling – i praktiken” visar att svensk vapenexport går emot PGU, vilket borde leda till alternativa beslut kring vår vapenexport. Något annat som är problematiskt är att ISP är anslagsfinansierat till 100 % av de företag som gör vapnen som ska godkännas eller inte godkännas. Är detta vanligt för en myndighet? Hur skulle det vara om t.ex. oljeföretagen vore 100 % ansvariga för finansieringen av forskning kring alternativa energikällor?
Jag skulle mycket hellre själv betala de 20 anställda på ISP i form av högre skatter för att få en myndighet för vapenexportkontroll som inte är beroende av vapenindustrins kronor och ören för sin överlevnad.

Det är med oro jag läser i ISP:s årsredovisning för 2007 om EU-kommissionens förslag som lades fram i december 2007 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsmateriel inom gemenskapen (Intra-Community Transfers, ICT). Om förslaget går igenom skulle det innebära generella tillstånd för försvarsmateriel mellan EU:s medlemsländer, utan att det skulle krävas tillstånd från ISP. Som jag ser det skulle det undergräva Sveriges riktlinjer för vapenexport. Även de bilaterala samarbetsavtalen kring vapenexport som Sverige har med USA och Sydafrika oroar. Som jag förstår upphävs riktlinjerna för vapenexport i de fallen då dessa samarbetsavtal finns. Detta är ett hot mot en etisk utrikespolitik då vi kan bidra till folkrättsbrott och annan negativ utveckling då vi inte har möjlighet att längre pröva enskilda vapenaffärer beroende på vad vapnen kan tänkas användas till. Vi bakbinder på detta vis våra händer på ett oansvarigt sätt.

På grund av bland annat ovannämnda skäl är vi några svenska medborgare som har startat Kampanjen Avrusta genom nätverket Ofog. Genom kampanjen vill vi verka för en stegvis avveckling av svensk vapenexport. Detta gör vi genom dialog, påverkansarbete, utbildning och direkt aktioner. Ta gärna del av vår kampanj genom att titta på www.avrusta.se. Här kan du bland annat gå in och skriva på vårt Upprop. Se det som en inbjudan till en dialog om hur vi gemensamt kan skapa ett bättre Sverige med en positiv påverkan av resten av världen.

Med vänliga hälsningar, XXXXX
Postadress:
E-postadress:
Telefon:

Fakta:
Det är Sveriges riksdag som beslutar om vilka riktlinjer för svensk vapenexport som ska gälla. Myndigheten ISP tolkar dessa riktlinjer och fattar beslut i enskilda fall. Exportkontrollrådet består av politiker från alla riksdagspartier och är rådgivande till ISP. Vid särskilt svåra fall överlämnar ISP beslutet åt regeringen.

E-posta ledamöter i Exportkontrollrådet:
Annicka Engblom (m), Göran Lennmarker (m), Lennart Rohdin (fp), Else-Marie Lindgren (kd), Jan Andersson (c), Lars Johansson (s), Tone Tingsgård (s), Majléne Westerlund Panke (s), Peter Pedersen (v), Lars Ångström (mp)

Klicka här för att komma till sida med kontaktinformation till alla ledamöter i riksdagen

Skicka brev med vanlig post:
Riksdagsledamotens namn
Sveriges riksdag
100 12 Stockholm