Till myndigheten ISP (Inspektionen för strategiska produkter)

Till Andreas Ekman, generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP)

Jag skriver till dig eftersom jag, som svensk medborgare, är bekymrad med anledning av den ökande svenska vapenexporten. Denna export har flerdubblats på senare år, från 3,4 miljarder kronor år 2002 till 13,5 miljarder 2009. I din myndighets årsredovisning 2007 står det: ”ISP:s vision ’En ansvarsfull exportkontroll – vårt bidrag till en säkrare värld’, får inte bara stå som en stolt paroll utan måste också genomsyra den svenska vapenexportkontrollen.” När jag tittar på i vilken mängd och till vilka länder som Sverige har exporterat vapen till de senaste åren konstaterar jag att ISP, enligt min tolkning, har haft svårigheter att nå upp till sin vision. Låt mig exemplifiera med tre länder som har försetts med svenska vapen under 2000-talet.

Sydafrika
Största importören av svenska vapen under år 2007 för drygt 1 300 miljoner kr. Krigsmateriel: stridsflygplanet JAS 39 Gripen.
Från Utrikesdepartmentets landstrategi Sydafrika 2004–2008: Nästan hälften av Sydafrikas befolkning på cirka 45 miljoner (2001) räknas som fattig. Antalet hiv-positiva uppgår till ungefär 4,7 miljoner (2002). Antalet föräldralösa barn uppgick till 1,2 miljoner år 2002. Svenska utvecklingsresurser bör öronmärkas för aktiviteter med syfte att lindra konsekvenserna av hiv/aids.

Genom Sveriges försäljning av stridsflygplan till Sydafrika bidrar vi till upprustningen av Afrika, en kontinent som för sin säkerhet behöver allt annat än vapen. Men det allra största problemet med vår rekordstora försäljning till denna unga demokrati är att Sydafrika fortfarande är ett mycket fattigt land och lider av en HIV-epidemi. Den svenska utrikespolitiken lägger stor vikt vid fattigdomsbekämpning och 1 300 miljoner kronor skulle ha räddat många liv i detta land. Sydafrika har rätt att själv bestämma vad de ska prioritera i sin budget, men det betyder inte att Sverige måste sälja vapen till dem. Enligt den av riksdagen fattade Politik för global utveckling, ska de fattigas perspektiv genomsyra all Sveriges handels- och utrikespolitik. Detta rimmar illa med att tillåta försäljningen av JAS 39 Gripen till Sydafrika. En fattig kvinna med ett hiv-smittat barn ser ett JAS-plan skjuta fram över hennes kåkstad i Johannesburg. Jag har svårt att tro att hon känner att vapenköpet var välinvesterade pengar, när hennes familj inte har mat för dagen eller möjlighet att få medicin för barnet.

USA
Tredje största importören av svenska vapen under 2007 med drygt 850 miljoner kronor. Krigsmateriel: pansarskott AT4, granatgevär Carl Gustaf, granaten Excalibur, kikarsikten från företaget Aimpoint.

Den 20 mars 2003 anföll USA och dess allierade Irak i en attack som förklarades folkrättsvidrig av Sveriges regering. I påföljande krig och den ockupation som fortfarande pågår då detta skrivs har hundratusentals människor dödats och miljoner irakier tvingats fly. Tortyr har dokumenterats i bland annat Abu Ghraib-fängelset. Det är långt ifrån första gången som USA har invaderat länder utan FN-mandat; det har skett upprepade gånger sedan 1950-talet. Trots detta har Sverige upprättat ett samarbetsavtal med USA som innebär att man kringgår de normala riktlinjerna för svensk vapenexport.

I boken En desertörs bekännelse skriver Joshua Key, tidigare soldat i USA:s armé: ”Jag litade på vad min president och mina befäl sa åt mig. Någon var tvungen att befria världen från massförstörelsevapen.” Han beskriver hur han natt efter natt gjorde räder i irakiska hem där de letade efter bevis på terrorism och vapengömmor, men aldrig hittade några, bara civila irakier som de misshandlade och vars hem de rånade och förstörde. Key beordrades att vakta ett sjukhus där han i många dagar hade kontakt med en orädd och leende sjuårig irakisk flicka med mörkbruna ögon. Han brukade ge henne mat och prata lite med henne. En dag när han såg henne komma springande mot honom, och han tog upp ett matpaket åt henne som vanligt, ”exploderade hennes huvud som en svamp”. Det välbekanta ljudet från en amerikansk M-16 hade hörts. Det var en amerikansk soldat som hade skjutit ihjäl flickan. Soldaten Keys uppgift var att jaga irakiska terrorister, men hans slutsats blev ”Det var vi, de amerikanska soldaterna, som var terroristerna. Vi terroriserade irakierna.” Key deserterade av samvetsskäl från den amerikanska armén och lever nu på flykt i Kanada.

I ord förklarade Sveriges regering att USA:s krig gick emot internationella lagar och var oetiskt. I handling däremot signalerade vi ”kör på!” – genom att sälja svenska vapen som aldrig förr till USA, som använde dessa i folkrättsbrottet. I den fortfarande aktuella ockupationen av Irak sker regelbundet brott – människor hålls inlåsta utan rättegång, de misshandlas, civila dödas – men Sverige bistår ockupanterna med vapen. Det kan inte vara rimligt att vi har ett samarbetsavtal kring vapenexport med ett land som agerar i strid med Sveriges officiella utrikespolitik och som kränker folkrätt och mänskliga rättigheter.

Pakistan
Sjätte största importören av svenska vapen under 2007 med cirka 680 miljoner kronor. Krigsmateriel: den luftburna spaningsradarn Erieye, följdleveranser av luftvärnsystem.

Utrikesdepartementet skriver följande om Pakistan:
Institutioner som domstolar, polis och myndigheter fungerar bristfälligt. Korruptionen är omfattande i Pakistan. Situationen för de mänskliga rättigheterna förblir dålig. Pakistans historia har sedan självständigheten präglats av det spända förhållandet till Indien. Problemen har till stor del sin grund i den olösta konflikten om Kashmir. Det faktum att såväl Indien som Pakistan har kärnvapenkapacitet gör läget mellan länderna extra allvarligt.

Det amerikanska forskningsinstitutet Freedom House, som bedömer graden av frihet hos olika länder, ger Pakistanlåga betyg: sex av sju på politiska rättigheter och fem av sju på medborgarrättigheter, där sju står för det minst fria och ett som det mest fria. De skriver dessutom att på senare tid har situationen försämrats med utegångsförbud, fängslande av människorättsaktivister och upplösandet av högsta domstolen.

Under 2007 tillkännagav ISP att inga nya exportaffärer tills vidare skulle medges på grund av den politiska utvecklingen i landet, vilket naturligtvis är bra. Men regelrätta diktaturer och statsbildningar med diktaturinslag borde aldrig få tillstånd att importera svenska vapen. Det finns ingen riktlinje för svensk vapenexport som förhindrar diktaturer att importera vår krigsmateriel, men ni på ISP säger att ert uppdrag är att se till att svenska vapen inte hamnar i ”orätta händer”. Jag betvivlar själv att det finns rätta händer för vapen, men om det är några händer som är ”mer orätta” än andra borde det väl vara händerna på militärdiktaturer där de politiska besluten inte kommer från folket och där minsta opposition mot makten medför risk att bli avrättad eller fängslad. Vapnen bidrar dessutom till att stärka makten hos en militärdiktatur och förhindrar framväxandet av demokrati.

Andreas Ekman, du skriver i förordet till ISP:s årsredovisning för 2007 att ”Vårt sätt att tillämpa regelverket är avsett att förhindra att den svenska försvarsindustrins produkter hamnar i länder där de kan komma till nyttjande i aggressiva syften eller till förtryck av den egna befolkningen.”
Om du tittar på de tre exemplen ovan, kan du säga att de svenska vapen som exporterats under 2000-talet inte har använts i dessa syften?

Som det förhoppningsvis har framgått i detta brev anser jag att det är olyckligt att Sverige exporterar vapen i så stor mängd och till så många länder. Jag vill att Sverige verkar för fattigdomsbekämpning, fredsbyggande genom civila insatser, förebyggande av väpnade konflikter och demokratisering av världen. Idag är vi en stor del i upprustningen av världen, en utveckling som inte leder till något gott. Jag vet att ISP ser allvarligt på spridningen av massförstörelsevapen, vilket jag och många andra uppskattar. Jag hade önskat att ISP hade varit lika restriktiv med spridningen av krigsmateriel i övrigt. Ett viktigt mål för ISP enligt årsrapporten för 2007 är ”att fortsätta stärka exportkontrollen av strategiska produkter och teknologier och därigenom främja icke-spridning, internationell fred och säkerhet”. Med en tredubbling av svensk vapenexport under 2000-talet med 67 länder som mottagare under samma tidsperiod är det svårt för mig att se att det har skett en stärkning av exportkontrollen. Anser ni att denna utveckling har gynnat internationell fred och säkerhet och i så fall på vilket sätt?

Ni har riktlinjerna och råden från exportkontrollrådet att hålla till er, men ändå verkar utrymmet för att komma fram till olika beslut stort, genom tolkning och vägning av olika faktorer i enskilda beslut. Jag vill att du ska veta att jag och många med mig skulle vara tacksamma varje gång det kommer ett nej från er som svar på en ansökan om undantag från förbudet. Om människor i länder som Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Pakistan, Colombia och Bahrain fick reda på att svenska vapen hade hindrats från att användas i deras länder tror jag att de också skulle känna sig tacksamma. Särskilt de människor i dessa länder som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Vi är några svenska medborgare som har startat Kampanjen Avrusta genom nätverket Ofog. Genom kampanjen vill vi verka för en stegvis avveckling av svensk vapenexport. Detta gör vi genom dialog, påverkansarbete, utbildning och direktaktioner. Ta gärna del av vår kampanj genom att titta på vår hemsida. Se det som en inbjudan till ett samtal om svensk vapenexport. Naturligtvis är ni välkomna att informera oss om ni tycker att vi har missuppfattat saker eller har råkat få med några felaktigheter på vår hemsida. Jag ser fram emot att höra ifrån er!

Med vänliga hälsningar, XXXXX
Postadress:
E-postadress:
Telefon:

Adress till ISP:
ISP, Inspektionen för strategiska produkter
Box 70252
107 22 STOCKHOLM
E-post: registrator@isp.se
Fax: 08-20 31 00

Andreas Ekman, generaldirektör, på ISP svarade på brevet den 13 oktober. Se nedan.

2008-10-13 Dnr: 03198/2008

Hej Martin,
Tack för ditt brev. Lagen om krigsmateriel (1992:1300) innebär att all export
av försvarsmateriel kräver särskilt tillstånd. Varje enskilt ärende prövas utifrån
sina egna meriter. Vi i Sverige förbehåller oss rätten att själva besluta hur vi
utformar vårt samhälle, det gäller t.ex. skola, sjukvård eller om vi ska vara
militärt alliansfria och därigenom själva forma vår utrikes-, försvars och
säkerhetspolitik. Denna rätt är varken mer eller mindre viktig för Sverige
jämfört med andra länders rätt att fatta motsvarande typ av beslut. Varje
nation är suverän i sin rätt att forma sitt samhälle. Detta gäller också vilken
typ av försvar man önskar ha och hur det ska utformas. Det är i detta
perspektiv frågan om försvarsmaterielexporten bör ses. Sydafrika är idag ett
demokratiskt land som rest sig från apartheid och har en folkvald regering.
Det är därför upp till den sydafrikanska regeringen att besluta om vilka behov
av försvarsmateriel som landet anser sig behöva. Det är inte en fråga för
svenska myndigheter att tala om vad Sydafrika behöver.

Utgångspunkten är att en export inte ska stå i strid med svensk utrikespolitik
och att en export är av betydelse för det svenska försvarets behov av
kunskap och teknologi eller är säkerhetspolitiskt önskvärd. De svenska
riktlinjerna är utformade på ett sätt som gör att i ett visst ärende vissa
förhållanden kan tala för en export samtidigt som andra förhållanden kan tala
mot exporten. Riktlinjerna anger därför att en totalbedömning av alla för
ärendet betydelsefulla omständigheter ska göras. I bedömningen ingår också
huruvida exporten avser krigsmateriel för strid eller s.k. övrig krigsmateriel.
Detta innebär att innan ett beslut fattas, vägs alla argument för och emot en
export. I mer komplicerade ärenden inhämtas Exportkontrollrådets synpunkter
innan ett beslut i det enskilda ärendet tas. All export av försvarsmateriel har
en politisk dimension och den svenska modellen med parlamentarisk insyn i
exportkontrollprocessen är unik.

Sedan lagen om krigsmateriel trädde i kraft har EU utvidgats från 12
medlemsländer till att idag omfatta 27 länder. Av förarbetet till lagen framgår
att några utrikespolitiska hinder inte ansågs föreligga vid export inom EU, till
våra nordiska grannländer eller till de traditionellt neutrala länderna i Europa.
Antalet exportdestinationer enligt denna definition har därmed mer än
fördubblats sedan lagen trädde i kraft. Detta har naturligtvis påverkat den
svenska exporten av försvarsmateriel.
Regeringen har också senare till riksdagen (prop. 2004/05:5) uttalat vad
gäller försvarets materielförsörjning att Sveriges internationella samarbete bör
ytterligare fokuseras på de länder som bäst kan tillgodose vårt nationella
behov av internationell kompetens för materiel försörjningen. Regeringen
underströk att detta främst avsåg länderna inom sexnationerssamarbetet
(Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Sverige), de
nordiska länderna samt USA som bedöms kunna tillgodose dessa behov.
Utöver detta har Sverige även en rad etablerade samarbetsländer utanför EU
såsom Australien, Canada, Japan, Nya Zeeland, Singapore och Sydafrika.
När den svenska krigsmateriellagen trädde i kraft 1993 präglades
säkerhetsbegreppet fortfarande av kalla krigets tankevärld. Efterhand har ett
mer globalt perspektiv på säkerhet vuxit fram, där naturkatastrofer,
terroristangrepp, piratdåd och internationell brottslighet kan ha direkta effekter
även på Sverige. För att ha bättre kontroll över händelser av detta slag finns
anledning att överväga hur den typ av övervakningssystem som initialt
uteslutande avsåg en militär lägesbedömning mycket väl också kunna
tillgodose civila behov. Exempel på detta är sensorer, radarutrustning såväl
till lands som till sjöss och system för förbättrad gränsövervakning. Export av
spaningsradarn Erieye till Pakistan är ett sådant exempel.
En viktig uppgift för ISP är att skapa öppenhet och tillgänglighet. ISP har
regelbunden kontakt med NGOs, som Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen, Svenska Röda Korset, Diakonia, Amnesty och sedan
en tid tillbaka även F.A.R/Ofog. Vid vårt kommande möte i oktober ser jag
fram mot en fortsatt dialog med dig och dina kollegor.

Med vänliga hälsningar
Andreas Ekman
Generaldirektör