Vi genomförde aktionen

Anna "Alvin" Andersson
Länk till högupplöst I mars 2003 var vi hundratusentals människor runt om i Sverige som demonstrerade mot den kommande invasionen av Irak. Demonstrationen var en av de största någonsin i Sverige och budskapet var tydligt; En amerikansk invasion av Irak är både etiskt oförsvarbar och ett brott mot internationell lag, och Sverige måste göra allt i sin makt för att stoppa detta. Två månader efter invasionen skrev Sverige och USA under ett speciellt militärt samarbetsavtal och sedan dess har den svenska försäljningen av vapen till den amerikanska armén mer än fördubblats.

För mig var det ett tydligt exempel; Vi kan inte luta oss tillbaka och vänta på politiker som inte tar sitt ansvar. Vi behöver agera och vi behöver agera med alla metoder samtidigt - från påverksansarbete till informationsspridning till ickevåldsliga direkta aktioner - för att förhindra våld och krig. Vi måste visa att det samhälle vi vill ha inte bygger på den starkes rätt utan på gemensamt ansvar för varandra och vår jord.

De senaste åren har jag engagerat mig främst mot militarism, för feminism och människors lika rättigheter och för klimatet. Jag tror att alla dessa, och flera, kamper hör ihop. Förtryck och orättvisor av olika slag "hänger ihop", och vårt motstånd måste också hänga ihop! Jag inspireras av alla människor som kämpar vidare i sina många olika kamper. Jag får pepp av alla som vägrar att ge upp.

Jag tror på förändring.

Martin Smedjeback

Länk till högupplöst
Foto: Kim Stjernström 		Jag minns väl min första politiska handling. Tillsammans med min tvillingbror gick jag från hus till hus i villaförorten där jag växt upp, Bunkeflostrand utanför Malmö. Genom kyrkans ungdomsgrupp var vi med och samlade in pengar till Uganda. Den varma blicken jag fick av församlingsassistenten när jag lämnade över pengarna är bränd in i minnet. Kristna studentrörelsen blev min inkörsport till internationellt engagemang för en bättre värld. Genom utbyte med andra studenter öppnades världen på vid gavel. Mötet med människor i Syd omvandlade ett intellektuellt engagemang till att också omfatta känslor. I mötet med fattigdomen föddes ett tyst löfte inom mig själv – du ska göra något av ditt liv som minskar fattigdom.

Under min studietid, som till största delen bestod av psykologistudier, blev jag medlem i Kristna Fredsrörelsen. I denna förening fick jag efter studierna anställning som ickevåldssekreterare. Under sju år hade jag förmånen att på heltid lära mig om, utbilda i och skriva om ickevåld. Jag förstod då vilken enorm kraft det finns i ickevåld men också hur underutnyttjad den är, i alla fall inom vissa områden. Även i mitt eget liv kändes det som om jag inte fullt ut använde de kunskaper och det engagemang jag hade i ickevåld. Så när jag år 2005 fick en inbjudan att plantera vin och fikonträd inne på en kärnvapenanläggning i England, hittade jag inget skäl till att tacka nej. För första gången i mitt liv greps och åtalades jag. Sen dess har jag också gripits i USA och Sverige för andra fredsaktioner.

Sen augusti 2008 satsar jag 100 % på att stoppa den svenska vapenexporten. Att det blev just vapenexporten som jag har valt att fokusera på beror på att svenska vapen bidrar till så mycket lidande och död och att jag både tror och hoppas att det är fullt möjligt att stoppa den. Jag tror att det finns en majoritet i Sverige som vill förändra detta skamliga faktum att vårt land skickar ut dödsmaskiner.

Martins blogg: avrusta.blogspot.com

Martins hemsida

Annika Spalde

Länk till högupplöst 		Jag är uppvuxen i Lindome söder om Göteborg, i ett hem där man inte pratade politik, men där det var självklart att man handlade på ICA och inte på Konsum. Efter att ha varit utbytesstudent i Paraguay som sjuttonåring öppnades mina ögon för fattiga människors villkor, men det var först då jag flera år senare flyttade till Hammarkullen som jag började fundera över de politiska strukturer som skapar fattigdom. Det var där jag kom i kontakt med fredsrörelsen. Jag jobbade vid tillfället som sjuksköterska, men ville pröva något annat och började läsa internationella relationer. Jag lärde känna folk som jobbade med civil olydnad, och efter ett tag blev jag engagerad i en kampanj mot de brittiska kärnvapnen: Trident Ploughshares. Jag valde att delta i en avrustningsaktion i England 1998, vid varvet som byggde Tridentubåtarna, vilket ledde till sex månader i häkte.
De senaste tio åren har jag vidareutbildat mig till diakon i Svenska kyrkan, varit aktiv i freds- och djurrättsrörelsen, gift mig med Pelle och skrivit några böcker (se www.viacordis.se). Vi har inte någon fast bostad för tillfället, men nästa år planerar vi att ”sätta bo” med vår vän Martin och starta ett kollektiv inriktat på ickevåldsarbete.

Varför deltar jag i en avrustningsaktion? Radikal samhällsförändring brukar börja på gräsrotsnivå. Enligt etablissemanget i vårt land är det helt okej att sälja vapen till krig och diktaturer. Om denna omoraliska verksamhet ska upphöra gäller det att vi ”vanliga” medborgare griper in mot den. Jag är glad att jag har möjlighet att delta i detta viktiga arbete. Det kan kännas nervöst – att gå in på vapenfabriker, att möta vakter och polis, att intervjuas i media – men genom att jobba tillsammans och stötta varandra blir det möjligt.

Annika blogg

Cattis Laska

Länk till högupplöst 		För att förändra världen måste vi ingripa mot de orättvisor vi ser och utmana lagar och regler som endast finns för att skydda maktens intressen. Att agera genom direkt aktion ser jag som ett sätt att konkret handla här och nu för att skapa en bättre värld.

De senaste åren har jag varit engagerad för papperslösas rättigheter framförallt genom Ingen människa är illegal, ett nätverk som jobbar med att stödja människor som tvingas leva gömda efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Dessa människor har ofta flytt från krig där vapen tillverkade i Sverige används. Att kämpa för papperslösas rättigheter hör för mig därför tätt ihop med att kämpa mot vapenindustrin och militarismen. Tillsammans med andra i Ofog har jag gjort aktioner mot vapenföretag, kärnvapenbaser och Nato för att stoppa deras verksamhet och därmed skapa den rättvisa fredliga värld som jag vet är möjlig.

Pelle Strindlund

Länk till högupplöst 		År 1990, när jag hade gått ut gymnasiet, reste jag till Texas. I staden Tyler arbetade jag ett år som volontär med att hjälpa de fattiga invånarna: arbetslösa byggnadsarbetare, ensamstående svarta mammor och papperslösa mexikaner. Upplevelsen formade mig. Att det finns allvarliga problem i världen och att man bör göra något för att komma tillrätta med dem blev en levande insikt. Denna känsla har väglett mig sedan dess. Jag har levt bland den utsatta ursprungsbefolkningen i Guatemala och eskorterat trakasserade palestinska flickor till och från deras skola. Från svenska djurfabriker har jag räddat burhönor och fört dem till nya hem på landet.

Jag är utbildad journalist och har en examen i religionsvetenskap, men har lagt mitt krut på gräsrotsbaserat ideellt arbete för samhällsförändring. I freds- och djurrättsrörelsen har jag jobbat med direkta ickevåldliga ingripanden mot missförhållanden, det som kallas civil olydnad. Det tillvägagångssättet har vid ett par tillfällen fört mig i fängelse. Jag är medförfattare till flera böcker om etik, livsåskådning och radikal politik, däribland Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring (med Klaus Engell-Nielsen och Annika Spalde) som publicerades år 2008.

Varför denna aktion? Det är naturligt att ingripa när människor utsätts för övergrepp. Det gäller om man hör hur grannen slår sin hustru. Då ringer man på och försöker stoppa misshandeln. Det borde vara lika självklart att inskrida när företag och regeringar organiserar storskaligt militärt våld.