Vad är ett krig idag, vad förs det, av vem och mot vem? Hur märks militarisering i våra vardagliga liv?
Militarismen utvidgas allt mer och täcker allt fler delar av våra liv. "Krig” blir mer och mer blir något permanent och territorielöst som förs mot något diffust – som kriget mot terrorn, kriget mot drogerna, kriget mot kriminaliteten eller krig mot flöden av olika slag t.ex. människor eller pengar. Infrastruktur och "urban säkerhet" dominerar idag diskussionerna kring geopolitik och säkerhet. Krig och säkerhetsoperationer förflyttas alltmer till städerna, och både västvärldens storstäder och städer på av västvärlden ockuperade områden militariseras. Detta för med sig en hopsmältning av militär, polis, gränsvakter och säkerhetsbolag för att skapa säkerhet åt vissa och misstänkliggöra, övervaka, fängsla och kriga mot andra.
Det nya säkerhetspolitiska tänket kan beskrivas som en ideologi av permanenta och territorielösa krig. Hoten mot moderna samhällen upplevs ligga i själva samhällets uppbyggnad; i infrastrukturen och i flöden av pengar, varor och människor, inom och mellan länder. Detta tänk är något nytt gentemot den gamla uppfattningen av ett specifikt land som fiende, men även mot nyare uppfattningar om krigsherrar eller gerillor i länder långt borta som fiender. De nya upplevda säkerhetshoten anses istället finnas inuti själva samhället, kamouflerade i stadens myller, och kan därmed inte kommas åt via traditionella militära metoder. Detta “nya” säkerhetspolitiska tänk legitimerar krig och exploatering på samma sätt som det alltid har legitimerats; dvs via att det finns skillnader mellan ett upplevt “oss” och “dem” där “de andra” demoniseras och görs till fiender eller till lägre stående varelser som “vi” med rätta kan kolonisera, ockupera, utnyttja och exploatera. Skillnaden ligger i att nationsgränsen inte längre är den tydliga skiljelinjen utan att rasism och kapitalism tar sig andra former för att bestämma vilka kroppar, platser och beteenden som tillhör “vi:et”.
Det säkerhetsindustriella komplexet
Många har nog hört talas om det “militärindustriella komplexet”. Det brukar beskrivas som nära band mellan försvarsmakten, regeringen och vapenindustrin; hur dessa har gemensamma intressen och hur t.ex. vapenlobbyn får inflytande över försvars- och säkerhetspolitiken. Hur detta ser ut i Sverige kan du läsa i rapporten "Så snurrar vapenkarusellen" som är gjord av Svenska Freds.
I och med att militärens verksamhet (som traditionellt skett på och utanför ett lands gränser) alltmer beblandas med inhemsk säkerhetsverksamhet (som traditionellt skötts av polis och säkerhetsbolag) så har termen “det säkerhetsindustriella komplexet” börjat användas. I det "säkerhetsindustriella komplexet" ingår även hur gränsbevakning, övervakning i städerna, säkerhetsinsatser vid toppmöten eller kriget mot terror och droger skapar nära band och samarbeten mellan militär, polis och säkerhetsbolag, mellan det politiska etablissemanget, den klassiska vapenindustrin och nya privata företag inom säkerhetsbranschen. Företag ges nya möjligheter att tjäna pengar t.ex. på statens deportationsmaskineri, på att ta fram teknik för identifiering och övervakning eller hyrs in för att bevaka särskilda så kallade “säkerhetszoner”.
Academi (f.d. Blackwater) och G4S är två företag som dragit nytta av det säkerhetsindustriella komplexet. Ett svenskt exempel är Saab som traditionellt utvecklat militär teknik men som drar nytta av den blomstrande marknaden för “Homeland Security”. Saab tillverkar i allt större utsträckning teknik även till t.ex. gränsbevakning, fängelsebevakning och övervakning i kollektivtrafiken. Saab likt andra stora vapenföretag har anpassat den militärt utvecklade tekniken till civilt bruk för att bredda sin marknad.
Befolkningskontroll och militariseringen av städer
Den nya säkerhetspolitiska agendan lägger stort fokus på städer där själva invånarna ses som potentiella hot. Det är en militarisering som normaliseras genom att den finns inuti själva stadens uppbyggnad. Här är såklart kommersiell kontroll och informationsteknik tätt sammanlänkad med militär. En generell utveckling är att militära tekniker för övervakning och kontroll utvecklas, testas och används i av västvärlden ockuperade områden eller i krigszoner, och att samma tekniker och vapen sedan används i den inhemska säkerhetsapparaten, och då främst i städerna. Ett exempel på militärt understödd befolkningskontroll är den högst militariserade responsen till orkanen Katarinas framfart i New Orleans. Den till stor del afroamerikanska och fattiga befolkningen behandlades som ett säkerhetshot och militären sattes in - inte för att undsätta de som drabbats av orkanen - utan för att skydda ägodelar för de rika som redan flytt staden i sina bilar. Det är ett av många exempel på hur militariserad kontroll ses som ett sätt att “hantera” fattigdom och osäkerhet.
Ett väldigt tydligt exempel på militärt utvecklad teknik som rinner över på civila områden är drones. Drones är hel- eller halvautonoma flygande farkoster och har det senaste decenniet explosionsartat används av militärer runt om i världen bl.a i Irak, Afghanistan och Pakistan. Men det är inte bara där de används. I USA har det öppnats upp för polisen att använda drones i upprätthållande av lag och ordning, i Frankrike har armén skickat drones över förorterna i övervakningssyfte och den brasilianska polisen har nyligen köpt den israeliska dronen “Heron” som bl.a. användes vid kriget mot Gaza 2008/2009. Även Frontex (EUs gränsövervakningsorgan) antas i framtiden förlita sig alltmer på drones för sin gränsbevakning.
Militariserade gränser och zoner
Militär teknik har länge används för att jaga migranter men många beskriver hur gränsbevakningen blir alltmer militariserad. EU-länderna ska idag ha sin militärmakt, sina krigsbåtar, helikoptrar och stridsflygplan till förfogande i jakten på migranter. Frontex samarbetar med de stora vapenföretagen för att ta fram militär teknik och vapensystem som används mot civila vid gränserna. För några år sedan försökte Sverige med hjälp av handelsminister Ewa Björlin sälja ett satellit-övervakningssystem till Gaddafis Libyen med det uttalade syftet att övervaka, spåra och hindra migranter från att ta sig till Europa. Trots att systemet – om affären blivit av – skulle användas av Libyens militär, klassades det inte som krigsmateriel och undgick lagarna kring svensk vapenexport.
The Green Zone i Baghdad används ofta som exempel på en inspirationskälla till liknande system av säkerhetszoner som växer fram i västvärldens storstäder. Det innebär att städer delas upp i olika områden med finansiella distrikt, ambassader, turist- och konsumtionsområden och gated communities som anses i behov av skydd å ena sidan, och fattiga områden som anses behöva kontrolleras å andra sidan. Utvecklingen går inte “bara” mot ökad segregation utan områdena kommer i framtiden antagligen allt mer komma att skiljas åt med militärlika gränser, staket, checkpoints, murar och krav på identitetskort för att röra sig mellan dem. Washington är en västerländsk stad som anses ha kommit långt i den utvecklingen och där det redan finns en mängd permanenta checkpoints och barriärer t.ex. mellan de olika regeringskvarteren.
Det finns många exempel på tillfälliga säkerhetszoner och lagar som t.ex. kriminaliserar protester i vissa områden, vid särskilda tillfällen eller beroende på vem det är som protesterar. Sådana “säkerhetslagar” eller “undantagstillstånd” för ofta med sig möjligheten att använda militären i områden eller situationer där det normalt skulle vara polisens uppgift att upprätthålla säkerheten, och legitimerar ofta våld mot en urban, rasifierad underklass.
Förebyggande "säkerhet" genom konstant övervakning
"Säkerhetshot" och kriminalitet ses alltmer som något som kan förebyggas genom konstant övervakning och kontroll av de kroppar, platser eller beteenden som anses riskfyllda. Kriget mot terrorismen har självklart hjälpt militär och polis att undkomma traditionella legala hinder t.ex. för militären att agera inhemskt, för polisen att arrestera och fängsla i förebyggande syfte eller att förse personer med restriktioner av olika slag. Satelliter, drones, intelligenta övervakningskameror och biometrisk övervakning används i kombination med varandra för att observera, övervaka och analysera folkmassor. Övervakningssystemen är automatiserade och använder avancerade dataprogram som analyserar enorma mängder insamlad data. Dataprogrammen bygger med tiden upp en databas av vad som ses som “normalt beteende” och är programmerade att ge larm när någon avviker från det. De kan också programmeras för att detektera vissa kroppar, utseenden eller beteenden och sedan följa dessa kroppars rörelse genom staden.
Sådan form av ständig övervakning är metoder som alltmer används både i militära operationer (t.ex kameraförsedda drones som hoovrar över pakistanska byar), i den inhemska “brottsbekämpningen” (t.ex. den allt ökande kameraövervakningen i förorterna eller i kollektivtrafiken) eller vid gränsbevakningen (pass med datachips innehållande all din historik och rörelsemönster). Palestinier kallar ibland Gaza för “världens största fängelse”. Pantrarna i biskopsgården har jämfört massövervakningen där med en “öppen anstallt”.
Svenska försvarsmaktens driver forskningsprojekten “Sensorsystem i urban miljö”, där de genom övervakningskameror och akustiska sensorer kontinuerligt vill samla in data som analyseras för att detektera vapen gömda under kläder, för att kunna följa hur intressanta personer rör sig genom en stad eller för att detektera avvikande händelser.
Saab har tagit fram ett system som heter “SAFE” som är en mjukvara som kombinerar data från olika övervakningskameror, rörelsedetektorer, radarsystem osv och ger en komplett lägesanalys till ett kontrollcenter. Systemet är atuonomt och samlar in, validerar, klassifierar alla information för att sedan detektera det abnormala i normala situationer. Systemet marknadsförs gentemot flygplatser, fängelser, kärnkraftsanläggningar, polisen, säkerhetsbolag, arméer och “first responders”.